Fy fan.
Midsommar tog mig 3-4 dagar att klara av, tror jag. Vet fortfarande inte riktigt varken vad som hänt eller vad jag gjort, men vad jag kommer ihåg kan bli ett sjuhelvetes blogginlägg.
Nu blir det jobba, om jag överlever dagen skriver jag något. Tack och gonatt.
Och just det.
Det har möjligtvis ryktats om att jag är en hård jävel.
Om det inte har det så... Jag är en hård jävel. När jag vill det.
Det finns en tjej som vi kan kalla för jojo, bara för skojs skull.
Det är min lillasyster.
Rör henne och dö.
Ett stycke
Värsting...
Det finns ett stycke av någonting som vi kan kalla för värsting, om vi känner fört. Gör vi det?
Om ni så vill...
Han är rät soft, den där värsting. Skönt dock att han bara är ett stycke av det, och inte två eller fler..
Det ger mig en tanke av något. Som kommer spinnas vidare på. Just nu tänkte jag knulla, men snart kommer det.
Så, om du känner för att vara mer än bara ett stycke av något, eller om någon känner för att inspirera om någonting som har med personligheter att göra, så kör på.
Jag har flera.
4/5 Tjugotio (Praktiserar.)
–Vänta ska jag koppla dig vidare...
–Vänta ska jag koppla dig vidare...
–Vänta ska jag koppla dig vidare...
–Vänta ska jag KOPPLA FAST DIG I EN KÄLLARE OCH MUNKNULLA DIG TILLBAKS TILL STENÅLDERN FRITZL-STYLE DIN JÄVLA VÄXELFITTA!!!!!!
Ungefär så känner eder undertecknad när han blir kopplad runt och runt och runt som en blandning av en tamhund och en masochistisk, japansk bondage-geisha.
Fan i helvete, hur svårt kan det vara att på ett företag eller myndighet ha en mobiltelefon som man svarar i KVART ÖVER FUCKING 2 på dagen. Vem jobbar Inte då?
För övrigt, hur fan kan man hålla sig mentalt stabil i en stad som är sjukt vacker, med vacker natur, vackra hus, vackra sjöar och Inga vackra tjejer?
Jag säger inte att jag behöver dem, bitches aint nuthin but tricks and hoes, inte nu när jag har hon den där henne som är allt.
Men det är surrealistiskt. Det är konstigt. Och det sänker den yttre delen av min självkänsla.
Den där narcissistiska arrogansen som gör att jag ligger ett steg över de andra. Den som gör mig så äckligt jävla charmig ibland, och så dräggigt jävla påträngande när jag är för full för att vara snygg.
Beundrande blickar från flickeflarn och kex verkar inte finnas i den här staden. Där rök den boosten.
Men problemet framförallt är att det känns som England igen. Där alla tjejer med potential blir paxade vid 10-årsåldern och äktade vid 12 av killen med häftigast bil och aggresivast hund.
Men men, detta om detta. Behövde nog bara skriva av mig lite, imorgon är en ny dag och arbetet flyter fan på bra här. I'm good bitches, I'm flying good. Eller bra nog för att tycka att jag är bra ändå.
Skit samma, vi hörs när vi hörs och ses sen. Peace
22/4 Tjugotio. Det blir ju såhär.
Just nu ska jag plugga. Det är bråttom. Jag ska ringa. Det är bråttom. Jag ska skriva. Jag är stressad. Det är bråttom.
Men så är det väl inte egentligen. Det handlar snarare om att jag inte vill, att jag inte är nöjd med vad jag ska göra, att jag vill göra något annat.
Men det andra finns i mig. Insåg jag precis.
(Ps. Om ni vill gnälla över att jag skriver ryckigt och hackigt så gör det, men jag kommer skratta åt er, och vara väldigt otrevlig, så gör det på egen risk. Jag skriver ryckigt för att det går snabbare så. Och det är bra. Right? Just det.)
Jag insåg det hursomhelst när jag kom på mig själv med att sakna hallucinationer. Inte för att jag fått så särskilt många, men en beskuren del har det blivit iallafall. Och de är amazing. Tänk på saken.
För alla som letar efter något mer, för alla vi som inte nöjer oss med varken vad vi har, eller vad världen för stunden vill erbjuda oss. Hallucinationer. Smaka på ordet. Fint va?
Vi får se saker, som inte finns. (Sen kan man snöa in på en lång jävla debatt om huruvida de existerar ändå eftersom vi ser dem, om de bara existerar i vårat huvud, om något verkligen existerar och om varför hallucinogena droger är så jävla svåra att få tag på nuförtiden. Men skit i det.)
Vi kan alltså se saker som inte finns. Och det är väl rätt jävla fantastiskt?
Jag vet inte ens varför. Ingen bra förklaring finns att få här. Men jag älskar det.
Inte bara fina hallucinationer. Typ färger och annat.
Inte bara häftiga hallucinationer. Typ när jag hade en liten flagga på mitt finger som jag kunde placera överallt på kroppen och se hur vindriktningen ändrades i den.
Utan hallisar överhuvudtaget. När man ser en katt för någon sekund. En människa går förbi fönstret (på tredje våningen), rösterna man hör prata som inte finns där, när man vaknar ur en dröm för att se en kanin sitta och äta upp ens fötter.
Ni vet sånt som händer ibland. Som får människor som aldrig varit där att hävda ens psykiska ohälsa, när man i själva verket bara upplevt lite mer än dem. I det här fallet upplevt något de aldrig kommer få uppleva. De som hävdar att verkligheten är en grej, och det andra någonting annat.
Vad ville jag ha sagt med det här nu då? Kan någon gissa?
Antagligen inte. Så. Imorrons blogginlägg for dummies:
1: Hallucinationer är ett sjukt fint ord, som ett vattenfall till en lagun på en Lost-ö. Typ. Eller något annat som ni tycker är nice.
2: Hallucinationer pär säj är rätt häftiga, och jävligt energieffektiva. Kunde man utnyttja hallisar skulle 3D-biografer (och all filmindustri överhuvudtaget) gå i graven på dirr. Inget snack. En sjyst hallucination på några minuter knullar Avatar 3D upp och ner, den kostar ingenting att tillverka, behöver inget råmaterial och påverkar inte miljön på något sätt.
3: Jag borde verkligen plugga istället för att sitta här och bajsa tankar.
4: Eller inte. Man ska göra vad man känner för, snart kanske jag har lust att plugga igen och då kommer jag ändå producera någonting vettigt.
Peace, tjoflöjt, stay black, Laisse moi och mazel tov. Jag ska gifta mig!
Men så är det väl inte egentligen. Det handlar snarare om att jag inte vill, att jag inte är nöjd med vad jag ska göra, att jag vill göra något annat.
Men det andra finns i mig. Insåg jag precis.
(Ps. Om ni vill gnälla över att jag skriver ryckigt och hackigt så gör det, men jag kommer skratta åt er, och vara väldigt otrevlig, så gör det på egen risk. Jag skriver ryckigt för att det går snabbare så. Och det är bra. Right? Just det.)
Jag insåg det hursomhelst när jag kom på mig själv med att sakna hallucinationer. Inte för att jag fått så särskilt många, men en beskuren del har det blivit iallafall. Och de är amazing. Tänk på saken.
För alla som letar efter något mer, för alla vi som inte nöjer oss med varken vad vi har, eller vad världen för stunden vill erbjuda oss. Hallucinationer. Smaka på ordet. Fint va?
Vi får se saker, som inte finns. (Sen kan man snöa in på en lång jävla debatt om huruvida de existerar ändå eftersom vi ser dem, om de bara existerar i vårat huvud, om något verkligen existerar och om varför hallucinogena droger är så jävla svåra att få tag på nuförtiden. Men skit i det.)
Vi kan alltså se saker som inte finns. Och det är väl rätt jävla fantastiskt?
Jag vet inte ens varför. Ingen bra förklaring finns att få här. Men jag älskar det.
Inte bara fina hallucinationer. Typ färger och annat.
Inte bara häftiga hallucinationer. Typ när jag hade en liten flagga på mitt finger som jag kunde placera överallt på kroppen och se hur vindriktningen ändrades i den.
Utan hallisar överhuvudtaget. När man ser en katt för någon sekund. En människa går förbi fönstret (på tredje våningen), rösterna man hör prata som inte finns där, när man vaknar ur en dröm för att se en kanin sitta och äta upp ens fötter.
Ni vet sånt som händer ibland. Som får människor som aldrig varit där att hävda ens psykiska ohälsa, när man i själva verket bara upplevt lite mer än dem. I det här fallet upplevt något de aldrig kommer få uppleva. De som hävdar att verkligheten är en grej, och det andra någonting annat.
Vad ville jag ha sagt med det här nu då? Kan någon gissa?
Antagligen inte. Så. Imorrons blogginlägg for dummies:
1: Hallucinationer är ett sjukt fint ord, som ett vattenfall till en lagun på en Lost-ö. Typ. Eller något annat som ni tycker är nice.
2: Hallucinationer pär säj är rätt häftiga, och jävligt energieffektiva. Kunde man utnyttja hallisar skulle 3D-biografer (och all filmindustri överhuvudtaget) gå i graven på dirr. Inget snack. En sjyst hallucination på några minuter knullar Avatar 3D upp och ner, den kostar ingenting att tillverka, behöver inget råmaterial och påverkar inte miljön på något sätt.
3: Jag borde verkligen plugga istället för att sitta här och bajsa tankar.
4: Eller inte. Man ska göra vad man känner för, snart kanske jag har lust att plugga igen och då kommer jag ändå producera någonting vettigt.
Peace, tjoflöjt, stay black, Laisse moi och mazel tov. Jag ska gifta mig!
Jag känner en tjej.
Vi kan kalla henne för Något Annat än hon heter. Förkortat Någon då.
Någon och jag brukar prata ibland, på facebook och sådär, och då är hon för det mesta glad. Men inte idag. Något är ledsen för att hon inte fått något på länge. Och för att en kille med lite hår har gjort hennes skoldagar till ett helvete.
(Visst hatar man rullstolsbundna som envisas med att spela fotboll i ens lag när man har en betygsgrundande turnering?)
För att hylla henne, och lysa upp hennes dag, tänkte jag nu författa en saga under tiden jag skriver. Jag har tyvärr inga idéer så jag får helt enkelt ordbajsa tills något dyker upp.
Det var en gång en baronessa som hette Något, hon rådde över ett land långt borta, där folk pratade konstigt och... Fan jag kan inte komma på något när Kingdom of Heaven går på TV.
Du får ett inlägg sen, en rain-check för en solig dag helt enkelt.
Ha en för jävla trevlig kväll så länge, snart ska jag gå ut och röka och då tänker jag ringa dig.
Stor kram och en gul gubbe som hoppar och skrattar...
Snusk!
-Måste du vara så snuskig?
Ja!? Jag älskar snusk. Snusk är typ det bästa som finns, även om man jämför med annat i samma kategori.
Kan man uppskatta snusk mår man mycket bättre, är en mer hel människa och får tillgång till något helt fantastiskt.
Snusk, vad det än gäller, är lite förbjudet men väldigt roligt, skönt, härligt, you name it.
Jämför med matställen, är en krog äcklig går man inte dit, är den däremot snuskig så hör man hur det verkligen dryper av lust, om än i en lite småskum förpackning.
Samma sak med sex-snusk.
Är det bara sexigt så är det oftast rätt mainstream, något som alla förväntas gilla. Är det däremot snuskigt är det för dom som kan passera gränsen mellan PK och icke-PK, men inte för mycket. Det är inte straight out wrong, det är bara liite fel, liite tabu.
Och det är i det gränslandet, på den snuskiga sidan, som de bästa liggen uppstår, de sjukaste uppraggningarna, de mest otippade matställena kommer fram.
Det är helt enkelt där man lever ut sina köttsliga, jordiska lustar. Lämnar det fina och spirituella, det politiskt korrekta och godkända, bakom sig och ger efter för passionen. Men ändå med glimten i ögat och ett hjärta som pumpar med en härlig rytm.
Snusk är inte ett skällsord på killar som kommer med för många sexistiska kommentarer (som några kan ha påstått att jag gör).
Snusk är en passion, en livsstil, en semester från verkligheten och in i Verkligheten, det som gör det roligt att leva.
Så, Länge Leve Snusk!
Ps. Fruktansvärt ogenomtänkt, inte det minsta korr-läst och väldigt väldigt rörigt direkt ur huvudet, men jävligt kul och rätt givande. Kan kalla det för ett snuskigt inlägg kanske...
16/mars 2010. When she comes around
Jag insåg precis något hemskt...
Jag vet inte ens hur jag ska kunna beskriva det utan att någon gång trilla av den smala, smala linjen som är min tankegång här. Men jag försöker.
Jag vill han någon som fungerar som en kvinna i ett uselt förhållande. En riktigt trasig sådan, Florence Nightingale-komplex och father-issues.
Jag tror alla utåtagerande personer som mår dåligt ibland skulle behöva det.
Men det är en självisk tanke. Därför behöver jag någon som är som en sådan, men inte mår dåligt av det.
Någon som älskar mig ju mer skit jag öser ur mig, någon som kan ta emot all ilska, förvandla det till omtanke och pass it back. Någon som förvandlar ångest-skrik till kärleksfulla viskningar, någon som förvandlar söndertrasade möbler till en omgång av plockepinn, någon som tar en iskall tystnad och värmer den till ett lyckligt samförstånd...
Det är var jag behöver. Det är vad många behöver.
Så vad är då skillnaden mellan mig och vem som helst av de rikspajasar som tar ut sin ilska över flickvännen?
Jag vet inte, mer än att jag inte gör det, och aldrig skulle göra det. Kanske mest för att jag älskar hon som skulle göra det för mig utan att tveka för mycket. Jag tror nog det är därför.
Men till de som gör sånt här, till de som finner en lindring av ångesten i det. Jag förstår varför, men jag tror inte ni förstår.
Skulle ni förstå skulle ni inte fortsätta.
Nu blir det här ett halvt inlägg, jag vet inte hur jag ska fortsätta det. Jag hatar de fittorna jag skriver om, av hela mitt hjärta. Jag vet om folk som gjort exakt vad jag skriver om, kanske av samma anledning som jag beskriver, kanske av någon annan. Kanske av ren dumhet, kanske för att de består av ren ondska, kanske för att de bara hade tråkigt. Faktum kvarstår i att jag skiter i varför, jag vill mosa deras huvuden mot en trottoarkant, hoppa tills det bara återstår benbitar och hjärnsubstans...
Och nu kom hon, den som gör att aggresionen aldrig behöver slippa ur mig, den som får mina ångestskrik att bli kärleksfulla viskningar redan innan de lämnat lungorna, så jag avslutar här... Vet inte vad jag fick sagt egentligen, men något var det säkert...
Jag vet inte ens hur jag ska kunna beskriva det utan att någon gång trilla av den smala, smala linjen som är min tankegång här. Men jag försöker.
Jag vill han någon som fungerar som en kvinna i ett uselt förhållande. En riktigt trasig sådan, Florence Nightingale-komplex och father-issues.
Jag tror alla utåtagerande personer som mår dåligt ibland skulle behöva det.
Men det är en självisk tanke. Därför behöver jag någon som är som en sådan, men inte mår dåligt av det.
Någon som älskar mig ju mer skit jag öser ur mig, någon som kan ta emot all ilska, förvandla det till omtanke och pass it back. Någon som förvandlar ångest-skrik till kärleksfulla viskningar, någon som förvandlar söndertrasade möbler till en omgång av plockepinn, någon som tar en iskall tystnad och värmer den till ett lyckligt samförstånd...
Det är var jag behöver. Det är vad många behöver.
Så vad är då skillnaden mellan mig och vem som helst av de rikspajasar som tar ut sin ilska över flickvännen?
Jag vet inte, mer än att jag inte gör det, och aldrig skulle göra det. Kanske mest för att jag älskar hon som skulle göra det för mig utan att tveka för mycket. Jag tror nog det är därför.
Men till de som gör sånt här, till de som finner en lindring av ångesten i det. Jag förstår varför, men jag tror inte ni förstår.
Skulle ni förstå skulle ni inte fortsätta.
Nu blir det här ett halvt inlägg, jag vet inte hur jag ska fortsätta det. Jag hatar de fittorna jag skriver om, av hela mitt hjärta. Jag vet om folk som gjort exakt vad jag skriver om, kanske av samma anledning som jag beskriver, kanske av någon annan. Kanske av ren dumhet, kanske för att de består av ren ondska, kanske för att de bara hade tråkigt. Faktum kvarstår i att jag skiter i varför, jag vill mosa deras huvuden mot en trottoarkant, hoppa tills det bara återstår benbitar och hjärnsubstans...
Och nu kom hon, den som gör att aggresionen aldrig behöver slippa ur mig, den som får mina ångestskrik att bli kärleksfulla viskningar redan innan de lämnat lungorna, så jag avslutar här... Vet inte vad jag fick sagt egentligen, men något var det säkert...
8/3 2010 Och kvinnodag var det igen...
Idag är det ju den där kvinnodagen. Den gör mig lika tankfull varje år. För det mesta undrar jag över varför den finns.
Sen slår det mig att den är ungefär lika nödvändig som alla hjärtans dag, och av samma anledning.
En vis person sa någon gång: "Du måste vara beredd på att de allra allra flesta människorna du träffar under din livstid kommer vara idioter".
Jag tror han var snäll.
Med en viss redigering, jag träffar väldigt mycket brighta människor, men det kan bero på att de flesta är i min ålder och inte så förstörda än, eller åtminstone förstörda på "fel" sätt och inte indoktrinerade.
Men to break it down. Vi har alltså internationella kvinnodagen för att komma ihåg att kvinnor också har ett värde lika stort som vårat, en dag om året.
Mors- och fars dag för att vi ska komma ihåg att vi har föräldrar.
Och alla hjärtans dag för att komma ihåg att vara kära i den vi är kär i.
Hur jävla hjärndöda är vi inte då? Vad är det som får oss att glömma bort det resten av året?
Missförstå mig rätt, jag är ett stort fan av att tänka på mig själv. Att glida runt och hela tiden vara gullegosig mot allt som är en mamma, pappa, kvinna eller partner varje dag funkar inte. Men vafan, nån gång ibland kan man väl stanna upp och göra en fin grej för någon som betyder något?
Oavsett vad dom är för dig, oavsett vilken jävla dag på året det är.
"Tack för att du finns.", "Jag är så jävla glad att du är du" eller "Fan vad fin du är." är några bra fraser att komma ihåg. Känner du att du menar det, Säg Det!
Jag menar kom igen nu, hur jävla svårt kan det vara att visa uppskattning? Om du nu hatar din flickvän, eller morsa eller nåt så inte fan går du och väntar på alla hjärtans dag eller mors dag för att säga det!?
En sista hälsning:
Till alla er som gör att vi "Behöver" alla dessa dagar. Vakna för fan... Tänk själva istället för att vänta på att ett gäng reklamskyltar ska tala om för er vad ni borde göra.
Avslutar med en underbar konversation:
–Det är så jävla orättvist att ni ska få en egen dag, det finns ingen mansdag!
–Nä, ni måste klara er med de övriga 364 dagarna om året...
–363, ni har ju mors dag också!
Sen slår det mig att den är ungefär lika nödvändig som alla hjärtans dag, och av samma anledning.
En vis person sa någon gång: "Du måste vara beredd på att de allra allra flesta människorna du träffar under din livstid kommer vara idioter".
Jag tror han var snäll.
Med en viss redigering, jag träffar väldigt mycket brighta människor, men det kan bero på att de flesta är i min ålder och inte så förstörda än, eller åtminstone förstörda på "fel" sätt och inte indoktrinerade.
Men to break it down. Vi har alltså internationella kvinnodagen för att komma ihåg att kvinnor också har ett värde lika stort som vårat, en dag om året.
Mors- och fars dag för att vi ska komma ihåg att vi har föräldrar.
Och alla hjärtans dag för att komma ihåg att vara kära i den vi är kär i.
Hur jävla hjärndöda är vi inte då? Vad är det som får oss att glömma bort det resten av året?
Missförstå mig rätt, jag är ett stort fan av att tänka på mig själv. Att glida runt och hela tiden vara gullegosig mot allt som är en mamma, pappa, kvinna eller partner varje dag funkar inte. Men vafan, nån gång ibland kan man väl stanna upp och göra en fin grej för någon som betyder något?
Oavsett vad dom är för dig, oavsett vilken jävla dag på året det är.
"Tack för att du finns.", "Jag är så jävla glad att du är du" eller "Fan vad fin du är." är några bra fraser att komma ihåg. Känner du att du menar det, Säg Det!
Jag menar kom igen nu, hur jävla svårt kan det vara att visa uppskattning? Om du nu hatar din flickvän, eller morsa eller nåt så inte fan går du och väntar på alla hjärtans dag eller mors dag för att säga det!?
En sista hälsning:
Till alla er som gör att vi "Behöver" alla dessa dagar. Vakna för fan... Tänk själva istället för att vänta på att ett gäng reklamskyltar ska tala om för er vad ni borde göra.
Avslutar med en underbar konversation:
–Det är så jävla orättvist att ni ska få en egen dag, det finns ingen mansdag!
–Nä, ni måste klara er med de övriga 364 dagarna om året...
–363, ni har ju mors dag också!
5/3 = 10
Ny tatuering gjord.
–Det är rätt skönt att tatuera sig ändå. En skön smärta av något slag. säger jag en halvtimme innan tatueringen.
–Ja, asså, det där med skön smärta kanske inte var så jävla korrekt. sa jag en halvtimme senare.
–Fast fan va skönt det är, borde nog göra en ny snart. säger jag idag.
Slutsatsen är... Fan vet jag, när det gör ont gör det ont, sen slutar det?
Därför borde man fan inte vara rädd för att få lite ont ibland. Det gör inte ont när du är rädd för det, under tiden det gör ont är du för upptagen med att ha ont för att hinna tänka på det, och när det är över gör det inte ont längre. Så vafan är man nojig för?
Fuck that, typ.
För övrigt, ikväll ska den där dubbelgångaren till mig från Paradise Hotel tydligen på en tjejkompis födelsedagsfest, funderar på att dyka upp och sno hans ragg. Eller iallafall skratta åt han. Eller skälla ut honom för att han använder mitt utseende för att ragga tjejer?
Planen är knappt än plan än så länge men jag är hungrig iallafall, fastar är vad jag gör just nu. Får se hur länge jag håller ut, det kanske är grymt.
Skit samma, nu dog musiken så nu ska jag nog göra något.
–Det är rätt skönt att tatuera sig ändå. En skön smärta av något slag. säger jag en halvtimme innan tatueringen.
–Ja, asså, det där med skön smärta kanske inte var så jävla korrekt. sa jag en halvtimme senare.
–Fast fan va skönt det är, borde nog göra en ny snart. säger jag idag.
Slutsatsen är... Fan vet jag, när det gör ont gör det ont, sen slutar det?
Därför borde man fan inte vara rädd för att få lite ont ibland. Det gör inte ont när du är rädd för det, under tiden det gör ont är du för upptagen med att ha ont för att hinna tänka på det, och när det är över gör det inte ont längre. Så vafan är man nojig för?
Fuck that, typ.
För övrigt, ikväll ska den där dubbelgångaren till mig från Paradise Hotel tydligen på en tjejkompis födelsedagsfest, funderar på att dyka upp och sno hans ragg. Eller iallafall skratta åt han. Eller skälla ut honom för att han använder mitt utseende för att ragga tjejer?
Planen är knappt än plan än så länge men jag är hungrig iallafall, fastar är vad jag gör just nu. Får se hur länge jag håller ut, det kanske är grymt.
Skit samma, nu dog musiken så nu ska jag nog göra något.
2/3 2010, ciggaretter och annat otyg
Lite som en katt med ett garnnystan... Så känner jag mig.
Jag kan spela ointresserad, för en stund, men sen går det inte längre.
Jag snackar såklart om de där helvetes jävla cancerpinnarna... Ciggaretter, om ni läser det här, jag hatar er. Hatar er av hela mitt hjärta. Och det är stort. Och hatiskt.
Skulle jag kunna skulle jag skjuta ciggaretter, ställa upp dem på en lång jävla rad och skjuta dem. Rakt i filtret.
Gärna framför gråtande nicotinell, snusdosor och andra släktingar och vänner. No mercy!
Just nu är jag så jävla lättretad. Måste nog döda en ciggarett eller två för att lugna ner mig. Fast den här skjuter jag inte, den här ska jag sätta eld på, och se till att hela ciggaretten brinner ut. Om jag så själv måste suga i mig röken för att den ska fortsätta brinna så ska jag fan göra det. Jag offrar mig för saken.
Dagens jävla infit (Ja alltså, motsatsen till outfit) är ont som fan i leder och muskler. Jävla piss MMA, jag älskar det men kom igen nu.
Fred, eller något annat meningslöst...
Jag kan spela ointresserad, för en stund, men sen går det inte längre.
Jag snackar såklart om de där helvetes jävla cancerpinnarna... Ciggaretter, om ni läser det här, jag hatar er. Hatar er av hela mitt hjärta. Och det är stort. Och hatiskt.
Skulle jag kunna skulle jag skjuta ciggaretter, ställa upp dem på en lång jävla rad och skjuta dem. Rakt i filtret.
Gärna framför gråtande nicotinell, snusdosor och andra släktingar och vänner. No mercy!
Just nu är jag så jävla lättretad. Måste nog döda en ciggarett eller två för att lugna ner mig. Fast den här skjuter jag inte, den här ska jag sätta eld på, och se till att hela ciggaretten brinner ut. Om jag så själv måste suga i mig röken för att den ska fortsätta brinna så ska jag fan göra det. Jag offrar mig för saken.
Dagens jävla infit (Ja alltså, motsatsen till outfit) är ont som fan i leder och muskler. Jävla piss MMA, jag älskar det men kom igen nu.
Fred, eller något annat meningslöst...
1/3 2010, välkommen tillbaksa!
Har fått lite klagomål på den här bloggen, eller, en hel jävla massa klagomål, och beröm. Men inga kommentarer.
Bristen på kommentarer och upplevd uppmärksamhet medförde att jag som den bekräftelsejude jag är sökte ny publik med ny blogg.
Nu slog det mig att den här kan återgå till det mina bloggar alltid tidigare varit bäst på, att vara en slaskhink för hat och sjuka tankar.
Så mina nymånadslöften till de som läser den här bloggen blir:
Jag kommer inte bry mig ett skit om hur språkligt korrekt något är, det ska vara lättläst, eller svårläst, eller en ogenomtränglig jävla sörja. beroende på humör. Men oftast lättläst, ville bara påpeka det andra så ingen får för sig att jag gör något för deras skull.
Jag kommer Alltid lyssna på punk, eller i värsta fall någon form av hatisk svensk hip hop när jag skriver här. Det kommer inte vara något glatt fjolleri. (Om jag inte verkligen känner för det då, men då är det en protest mot protesten. Eller något sånt).
Jag kommer skriva så ocensurerat som möjligt när det gäller mig själv. Andra människor kommer jag väl åtminstone försöka skriva om namn på och sådant, för att inte hänga ut någon eller så.
Sist men inte minst, jag tar inte, och kommer ALDRIG ta något som helst ansvar för vad som skrivs här.
Se allt som en stor jävla lögn bara, en dröm eller en hallis. Vad som. Inget har hänt, inget kommer hända. Och så vidare.
Ansvarsbiten täcker även in psykologkostnader som kan krävas efter att ha läst skiten jag förhoppningsvis kommer producera här.
Så, från och med nästa gång jag orkar skriva vilket nog blir snart, glad jävla läsning.
Ps. Vill ni behålla bloggjäveln så kommentera ibland. Lata jävla as. Jag förstår fan varför vi är kompisar.
Bristen på kommentarer och upplevd uppmärksamhet medförde att jag som den bekräftelsejude jag är sökte ny publik med ny blogg.
Nu slog det mig att den här kan återgå till det mina bloggar alltid tidigare varit bäst på, att vara en slaskhink för hat och sjuka tankar.
Så mina nymånadslöften till de som läser den här bloggen blir:
Jag kommer inte bry mig ett skit om hur språkligt korrekt något är, det ska vara lättläst, eller svårläst, eller en ogenomtränglig jävla sörja. beroende på humör. Men oftast lättläst, ville bara påpeka det andra så ingen får för sig att jag gör något för deras skull.
Jag kommer Alltid lyssna på punk, eller i värsta fall någon form av hatisk svensk hip hop när jag skriver här. Det kommer inte vara något glatt fjolleri. (Om jag inte verkligen känner för det då, men då är det en protest mot protesten. Eller något sånt).
Jag kommer skriva så ocensurerat som möjligt när det gäller mig själv. Andra människor kommer jag väl åtminstone försöka skriva om namn på och sådant, för att inte hänga ut någon eller så.
Sist men inte minst, jag tar inte, och kommer ALDRIG ta något som helst ansvar för vad som skrivs här.
Se allt som en stor jävla lögn bara, en dröm eller en hallis. Vad som. Inget har hänt, inget kommer hända. Och så vidare.
Ansvarsbiten täcker även in psykologkostnader som kan krävas efter att ha läst skiten jag förhoppningsvis kommer producera här.
Så, från och med nästa gång jag orkar skriva vilket nog blir snart, glad jävla läsning.
Ps. Vill ni behålla bloggjäveln så kommentera ibland. Lata jävla as. Jag förstår fan varför vi är kompisar.
9/2 10 (Del 2. Nyfikenhet)
Är bra. Nyfikenhet gör överraskningar större när överraskningen är bra.
Det här är det bästa jag kommit på, om planen lyckas i tid. Annars är det bara det bästa jag kommit på.
Hoppas du kommer snart. Puss.
Det här är det bästa jag kommit på, om planen lyckas i tid. Annars är det bara det bästa jag kommit på.
Hoppas du kommer snart. Puss.
9/2 10
Så här ser det ut när två koalor kramas. Bara så ni vet.
8/2 10
Ni kan säga vad ni vill, men min flickvän är bäst i världen. Hon vet vart ordet avocado kommer ifrån, hon kan avsluta vispgräddsvispning som the best ninja och hon kan Andas jordgubbssaft. Slå den.
